Svar: Nej, den ska brännas!

Men det lustiga är ju att ingen kan ju veta om man kastar en flagga i soptunnan! Det är ju inte så att soptunnan spottar upp den =P Hade ju varit bättre om man skrivit "bör" ist för "kan"

Frågan hittar ni här.

Nu på kvällen spelade vi TP och denna dumma fråga kom upp:

"Kan man kasta en trasig svensk flagga i soptunnan?"

Kan ni svaret? =P

Här kommer bilderna från utgången den 29/1-10! Jag måste verkligen bli bättre på det där med bilder ;)
Bilderna blir större om man klickar på dem =)

   
 
    
 
    
 
  

Märks det att jag gillar att fota med sepia? =P

Ja, jag var rätt nervös över min första utgång på 3 år! =) Men det gick ju riktigt bra måste jag säga. Blev upphämtad av Sabina, Annica och Linus och fick lyxigt nog skjuts ut till Storvreta =) Där åt vi pizza och drack en massa vin! Spelade ett shotspel också som jag gjorde allt för att slippa shotta! Vet ju med mig att om jag dricker för mycket snabbt så blir det inget bra, då ligger jag och spyr resten av kvällen och det är ju inget trevligt =P
Sen sjöng vi singstar och jag var bäst ;) Haha, de andra var bra de också. Jag hade ju tränat lite hemma så det var därför det gick så bra för mig. Vi sjöng både Disney och ABBA. Mycket roligt!
Sen bar det av ut på äventyr! Missade första bussen vi skulle ta så vi fick sitta i busskuren i en halvtimme ungefär och väl på bussen så somnade Annica. Märktes att både hon och jag inte brukar gå ut så ofta =P
Vårat mål för kvällen var BJ, men vi stannade lite snabbt på Redroom för D sa att han var där. Vi letade överallt utan att hitta honom så jag ringde för att fråga vart han var och då hade han tydligen gått till Bullit. Rolig snubbe som berättar vart han går när han kräver att jag ska redogöra varje steg jag tar! ;)
Vi tittade in lite snabbt på Bullit och sa hej innan vi gick till BJ och dansade häckarna av oss! Innan vi åkte hem så stannade vi självklart på Max! Fast jag orkade inte äta upp mitt. När vi satt där så fick Sabina en pojkrumpa i maten, det uppsakattade hon inte så det slutade med att en vakt kom och tog bort den.
Efter en rolig kväll trots vissa missöden så måste jag säga att jag var ganska nöjd =)

Bilder kommer senare, sitter vid fel dator nu =)

Nu känner jag mig tillräckligt utvilad för att uppdatera här =P

Var ju på kryssning 23-24 januari och det var riktigt skönt att få "ledigt" från vardagen även om jag saknade den otroligt mycket =) Resan var ett stort äventyr ;)
Vi åkte bussen från Willys 14.20 och på bussen tvingades jag höra på Addes och Björns prat om skräckfilmer som var läskiga bara av att höra de prata om dem! Fast jag såg en älg endes vägkanten så det vägde upp det hela lite ;) Framme i Stockholm tabbade sig bussföraren lite genom att ta ut svängen en aning mycket så bakändan på bussen skrapade i en fontän. Han skulle väja för några gående, men överdrev en smula. Ingen skada skedd på oss resenärer, men bussen fick sig en skråma på bakändan.

 

Vi hade lita tid över innan vi skulle kliva på båten så vi gick till McDonalds. Familjen Karlsson skulle äta, men jag och Adde hade tänkt käka middagsbuffe på båten så vi nöjde oss med var sin cheesburgare.
Inne på Donken så gick en städare omkring och plockade brickor och helt plötsligt kommer en uteliggare och börjar förfölja honom. Vi uppfattar inte riktigt vad han säger då han pratar dålig engelska, men det lilla vi uppfattar handlar om svart och katastroff (städaren var alltså mörkhyad). Pappa Karlsson hörde också att uteliggaren sa något i stil med "du känner de här så hämta lite mat till mig". Han var otroligt obehaglig iaf, men som tur var tog han ingen notis av oss =)

Väl på båten var allt fid och fröjd, iaf fram till midnatt. Vi tittade runt lite och handlade i taxfreen. Jag och Adde kom på att vi inte var så speciellt hungriga så vi bestämde oss för att hoppa buffen och ta något i caféterian lite senare. Faramåt halv elva kände vi oss småhungriga så vi tog varsin macka med skagenröra på =)

Vid kvart över 12 på natten började spänningen igen. Björn hade varit iväg och när han kom tillbaka till hytten igen berättar han att våran granne är skitskum. Han hade öppnat dörren och tittat ut när Björn hade stått utanför våran dörr och glott på honom. Lite obehagligt sådär. När vi sen lämnade hytten för att gå ner till "discot" hörde jag hur grannen öppnar dörren och jag riktigt känner hur han glor på oss. Jag viskar till Adde och Karin att han tittade på oss och då kikar de bakåt och mycket riktigt stod han där i dörröppningen och glodde på oss. Själv hade jag inte sett honom än så jag visste ju inte alls hur han såg ut.
Nere i "discoteket" satte vi oss vid ett bord för att titta på de som dansade och det var inte många. Vid de låtar som var riktiga danslåtar så var det kanske 5-10 personer som var upp och dansade annars var det helt dött =P
När vi sitter där kommer en "vild" man och det bästa ordet för att beskriva hur han såg ut är nog grottmänniska. Han var skitskum och hela min hjärna sa "varning" när jag såg honom. Karin berättar då att det var våran granne. Han satt sig ner vid ett bord i 5 sekunder och sen flög han upp och liksom hoppade/gungade sida till sida fram till ett nytt bord, som en grottmänniska typ =P Sen satt han sig i några sekunder för att sedan hoppa till nästa bord. Han pratade med alla, men som tur var inte med oss.
Jag lyckades dra med mig Karin upp på dansgolvet i kanske 2 låtar och då kom han upp där och dansade med tjejen bredvid oss. Karins beskrivning av henne: tjackhora! (Kanske stavat helt fel) Hon var helt borta, antagligen hög på något. Det var antagligen grottmänniskan också =P De började dansa lite väl nära oss och han taffsade på henne på ett ytterst osmakligt sätt så vi bestämde oss för att det var dags att gå. När vi gick förbi dem så försökte tjejen först ta tag i Karin, sedan i mig. Obehagligt! Vi klarade oss iaf därifrån och tänkte att nu skulle slippa dem resten av kvällen. Jag ock Karin gick på toa och när vi kom tillbaka så var pojkarna borta så då började vi "uppdrag hitta pojkarna" Vi tittade först vid hytten. Ingen av oss hade nyckel med oss så vi fick nöja oss med att knacka på, men ingen öppnade så vi tittade i baren igen men ingen där. Till slut fick vi titta våning för våning, men de var borta! När vi varit på alla våningar bestämde vi oss för att titta i hytten igen. När vi står där och knackar på hör vi konstiga ljud från hytten bredvid. Låter som att någon blir slagen. Det spelas också väldigt hög musik därinne. Nu kan det ju mycket väl ha varit så att våran fantasi skenade iväg med oss, men det kan också mycket väl ha varit så som vi trodde.
Vi blir hur som helst ganska skraja och eftersom ingen öppnar i våran hytt sätter våra fly-instinkter in och vi springer därifrån fort som ögat och i öppningen mellan hyttkoridoren och hisshallen springer vi in i pojkarna. Tack och lov! Björn berättar att han sett väktare vid grannarna och att de beordrat tjejen att hålla sig på hytten resten av kvällen. Antagligen har de fått klagomål av någon nere på "discot" och blivt "utslängda".
När vi ska gå in i våran hytt ska Karl såklart spela tuff och ställer sig för att lyssna på grannen, vi hör fortfarande superhög musik och "slag" där innefrån. Vem vet, det kanske bara hade fantastiskt vilt sex därinne? Vi hör också hur mannen vrålar så han fick nog sitt roliga då =P Karin blir irriterad på Karl och säger åt honom att skärpa sig och komma in i hytten. Karl skrattar lite och tycker att det inte är något att oroa sig för och står kvar. Helt plötsligt hör vi hur någon tar tag i dörrhandaget och Karl rusar in i våran hytt och smäller igen dörren. Minen han hade går inte att beskriva i ord, man måste ha varit där för att se den! Haha, han blev livrädd! =P
Väl inne i hytten hör vi allt 10 gånger bättre. Eftersom klockan var rätt mycket bestämde vi oss för att det var dags att lägga oss, men hur skulle vi kunan sova i det där oväsendet. Karin gick till sina föräldrar för att prata och jag följde efter. De tyckte att vi skulle säga till nere i receptionen så vi gick ner för att göra det. De skulle skicka upp en vakt så vi skyndade oss upp till vår hytt eftersom att vi inte ville vara utanför i korridoren när vakterna kom. Vi hörde hur vakterna kom och knackade på och sa åt dem att stänga av musiken. Vakterna var där ett tag men vi kunde inte höra vad de sa.
Det blev tyst iaf så vi gjorde oss i ordning för att sova. Klockan var tre när vi lade oss och jag var helt slut.
Vi skulle upp vid 8 för att äta frukost och kl 7 vaknar jag av dunsar i väggen. Nu började grannarna med sitt oljud igen =( Vi hör hur några bråkar i korridoren strax efter. Jag var ganska trött och inte helt vaken, men hör prat om "polisen kommer" och "du har ju problem". Det hörs yttligare några dunsar, men sen blir det faktiskt tyst.
Vi såg faktiskt inte "grottmänniskan" och "tjackhoran" något mer sen så de kanske åkte in i fyllecell eller blev avkastade i Finland, vem vet? Vi slapp dem iaf =)

Båten stannade utanför kusten och stod där halva natten. När vi gick och la oss stod vi fortfarande still, men när jag vaknade på natten så kände jag att vi rörde oss. Jag vaknade typ 20 gånger i timmen. Jag var tvungen att sova i översängen och jag var skiträdd för att ramla ner så jag vaknade jämt och tänkte "hjälp, jag ramlar ner!", men varje gång så låg jag på tryggt avstånd från kanten =P

Efter frukosten var jag supertrött och mådde lite illa så jag sov lite till. Adde också. Fast lagom till lunchbuffen piggnade jag till så jag kunde gå och äta =) Det var jag, Karin, Mamma Karlsson och Karl som åt. Adde mådde illa sa han så han ville inte ha och de andra var inte hungriga. Det roliga var att precis innan vi skulle gå och äta var jag till hytten för att hämta/lämna saker och då satt Adde och Björn där med en påse chips och en öl (!) i handen!! Mådde illa var det ja =P Återställare sa D när jag berättade det för honom ;)

Vi kom fram till Stockholm igen och hoppade på bussen. Det var samma buss som dagen innan, vi kollade skadan på bakändan =P Eftersom vi var ganska trötta så sov vi i stort sätt hela vägen tillbaka till Uppsala. Vi skulle vara tillbaka i Uppsala 18.05 enligt hemsidan, men jag reagerade på att bussföraren dagen innan sagt att resan skulle ta en timme och kl var 16.05 ungefär när vi åkte så vi borde ju komma fram bra mycket tidigare än 18.05. Visserligen var det ju måndag och mitt i rusningen. Ringde D iaf och förvarnade att vi kanske skulle komma tidigre. Jag fick ringa var 30e minut för att uppdatera vart vi var. När vi kom ut ur Stockholm var det mörkt och jättesvårt att se vart man var plus att jag var supertrött och sov ett tag, men helt plötsligt ser jag skylten som säger att Mora stenar ligger 3 km längre fram. Hjälp, jag som skulle ringa när vi passerat Märsta! Rigner D som ska klä på sig och Amelia och komma och hämta oss. Han sa att vi kanske skulle få vänta ett tag på honom och det var helt okej sa jag. Vi var framme vid Willys ca 17.20. Då han Karin in och handla innan D kom, sen skjutsade han ut Adde och Karin till Järlåsa. Han hade hört en smäll från bilen när han körde på parkeringen hemma och det visade sig att det var en bit av fjädringen som gått av. Jävla skitbil! =P
Jag fick iaf äntlige pussa på min lilla skatt och som jag hade saknat henne! Ja, jag hade såklart saknat D också, men det något speciellt med sina barn =)

 Ja, det var min kryssning =) Vi hade riktigt roligt, men jag tycker ändå att det är borta bra, men hemma bäst ;)
Jag avslutar detta inlägg med lite bider =) Alla bilder är "klickbara"!

   
   

* Vill varna för extremt lång och nedstämd läsning! Och för lite känsligt innehåll *

Nyss låg jag i sängen och kunde absolut inte sova. Hade hundra tankar, eller snarare tusen, som bara flög runt i huvudet. Medan jag låg där skrev jag ihop en text i huvudet som jag funderade på att skriva här. Funderade och funderade och kom sen fram till att ja, jag går upp och skriver det i bloggen. Nu sitter jag här och min skrivna text i huvudet är som bortblåst! Funderar på om det är ett tecken, att det inte är meningen att jag ska skriva ner det? Eller om det är mitt minne som fungerar så eftersom det faktiskt har hänt så många gånger förr att haft något att skriva, men så fort jag sätter mig här så försvinner det.
Hur som helst så tror jag nog att jag måste få ur mig mina känslor. Jag känner liksom hur de äter upp mig inifrån så jag får helt enkelt börja om med min text.

Den 4e januari 2011, dagen då jag fyller 25 år. En dag som borde vara glad och bra. Jag älskar att fylla år. Älskar att bli firad. Älskar att ha en dag som är min dag, då uppmärksamheten är min. På senaste tiden har jag jag alltid kommit i andra och tredje hand. Min dag blev faktiskt inte alls så bra, det blev faktiskt riktigt dålig. En besvikelse. Av flera andledningar. När jag tänker efter så har de flesta dagar som betyder något för mig blivit en besvikelse. Julafton tex. Nyår. Jag gillar högtider, då får man klä upp sig och laga speciell mat. Dagen ska liksom sticka ut och vara speciell. Och jag har verkligen försökt att få de dagarna speciella, men det är alltid någon som förstör. Jättetråkigt. Jag blir så besviken. Och numera är jag så besviken på livet. Jag är 25 år och jag är inte ens halvvägs i livet av vad jag planerade. Och det värsta är att det känns som att jag står still. Att allt handlar om att överleva dagen med så lite smärta som möjligt. Jag lever inte längre, mitt liv står på stand-bye.
Normalt så skriver jag inte negativt, jag vill verkligen inte vara negativ! Jag vill inte vara en sån som klagar och jag hatar att jag är det just nu. Det är mycket som jag inte tycker om just nu. Alla vill ju vara lyckliga och det är så trist att det är så många som inte är det.
Jag får utsäkta om allt blir svamligt och svårläst, jag har inte så mycket koll på mina tankar just nu utan låter de mest sväva fritt i huvudet.

Jag är så trött på att jämt låtsas, att jämt behöva ta på mig min glada mask och låta alla tro att jag mår bra. Jag mår inte bra. Jag mår triktigt dåligt. Det är så pass illa att jag helst av allt önskar att jag fick någon dödlig sjukdom som kommer och räddar mig från allt det jobbiga som jag inte orkar med. Jag har egentligen bara en sak att leva för och jag tror att de flesta vet vad. Jag undrar hur länge man orkar leva för någon annans skull?
Jag mår så dåligt över hur situationer ser ut runt mig och jag fundera varje dag på vad jag ska göra åt dem. Hur ska man lösa så svåra konflikter egentligen? Jag ser hur min släkt sakta med säkert rasar samman och det är jobbigt. Tänk hur lite som kans splitra en släkt sådär. Kanske är det som en nära person sagt, att om så lite kan ha sån effekt så var det nog inte bra innan heller. Tål att tänkas på. Hur som helst måste jag hitta en lösning på det här för det finns i huvudet och gnager jämt. Undrar om enda sättet är att helt enkelt bryta helt, att inte någonsin ses igen? Det känns så trist. Jag inser ju stt de problem som orskar allt aldrig går att lösa så då måste man väl göra något annat åt saken. Jag vill inte vara den som ställer till det för andra eller sätter dem i en svår situation där de tvingas välja så då väljer jag hellre att ta ett steg åt sidan, att dra mig undan helt enkelt. Situationen får mig hur som helst att må riktigt dåligt.

Och såklart som kommer inte ett problem ensamt, utan självklart så kommer de hand i hand. Som min födelsedag som borde ha handlat om mig, men som ändå går åt skogen. Känner mig sviken av den person som borde ha anstängt sig mest åt att göra min dag speciell. Det känns som att D var den som brydde sig minst. Visst, jag fick en paj med mitt namn på och det var jättegulligt och romantiskt. Och jag fick välja vilken restaurang vi skulle äta på, men det var allt. När vi gick på stan så ville jag ha ett par leggings, men så fort jag ville gå in i en affär och titta fick jag bara höra tunga suckningar så det slutade såklat med att jag inte tittade alls. Det slutade faktistk med att D var den som "shoppade" och fick gå omkring och titta i sin affär.
Jag önskade mig en "ledig" dag. Att för en dag inte behöva vara bara mamma. Att få ta det lugnt och inte byta alla blöjor. Okej, lite "ledigt" fick jag ju. Mamma var ju barnvakt när vi var var på stan.
Missförstå mig inte, jag älskar Amelia och jag älskar att ta hand om henne, men alla behöver få ledigt ibland och ta det lugnt. Och något som gör det svårt och som är så otroligt irriterande är när man är helt slut och har haft en tuff dag och när man som mest behöver avlastning får höra saker som "jag pallar inte", "jag jobbar faktiskt" eller "jag tar alla blöjor i morgon". Speciellt när det där sista bara är en lögn.

Sen finns det yttligare saker som tynger mig. En sak som jag inte tänker skriva här, den är för privat helt enkelt. Det enda jag tänker säga om den är att den är otroligt sårande och får mig att må ännu sämre. Och den får mig att reagera och agera på sätt som jag verkligen hatar.
Sen har vi min desperata längtan efter fler barn. Barn som jag kanske aldrig får. Och om jag får dem så är det långt in i framtiden. Jag gjorde upp min livsplan i tonåren och den vill jag såklart hålla mig till. Jag har aldrig sett mig själv som en "gammal" mamma. Att få barn efter 30 har aldrig funnits i mina tankar. Inget ont om de som skaffar barn då, men det är inte rätt väg för mig. Jag ville ha alla mina barn som "ung", innan jag fyller 30 år. Och jag vill ha dem i anslutning till varandra, inga "sladdisar". Fast det verkar ju som att jag kan glömma det. Och inte blir det så mycket bättre när min kropp hela tiden ska krångla. Jag har aldrig haft problem med min mens tidigare, men nu är det så oregelbunden. Alltid sen. Antagligen för att jag mår som jag mår, men den delen av mig som så gärna vill vara gravid kan inte tänka logiskt utan varje månad så lurar den sig själv och hoppas att den uteblivna mensen är ett tecken på graviditet. Resten av mig vet ju bättre, men det går inte att prata vett med den andra delen. Och det är så otroligt tufft när man får höra "är det inte dags för syskon snart?" för det är ju allt jag vill! Jag brukar säga som det är, jag vill men inte D. 
Det borde inte vara jag som måste ändra på min livsplan hela tiden. Jag borde få vara med och påverka min framtid jag med.

Mitt bagage tänker jag inte dra upp här, det skulle bli alldeles för mycket att skriva om. Jag har inte haft det lätt alla gånger och jag har sett och varit med om saker som barn aldrig borde behöva vara med om. Fast det har ju gjort mig till den jag är idag. Ibland undrar jag över hur jag hade haft det om vissa saker aldrig hade hänt eller om saker hade varit annorlunda, men dessa funderingar brukar jag släppa ganska fort då de inte går att spekulera hur det hade varit och att det som har hänt ändå aldrig går att göra ogjort.

Vissa dagar är såklart dystrare än andra och jag har märkt att de är de dagar då jag har förväntningar. Så fort jag får det så blir jag alltid besviken. Oftast så har jag inte det för att skona mig själv, men ibland får jag det och då mår jag som sämst.
Nu när jag skrivit om mitt "tillstånd" så kan jag inte låta bli att tycka att jag är patetisk och misslyckat. Ha! Hur kan man vara så fylld av självömkan? Men ibland tycker jag faktiskt att man måste få vara det. Att man får ha den lilla stunden för sig själv och bara må dåligt. Att få släppa ut lite av allt det onda som fylls på inuti. I morgon, eller rättare sag i dag, kommer jag kunna hantera mig själv bättre och vara gladare eftersom att jag släppt ut lite av det onda nu och det är väl bra?

Jag vet också att det här kommer göra flera personer riktigt glada. Rent spontant kan jag komma på 3 personer som kommer gotta sig i min olycka. Det är en sjuk värld vi lever i. Jag bjuder dessa personer på den lyckan och hoppas att de verkligen är nöjda nu när de vet hur dåligt jag mår. Det sägs ju att skadeglädje är den enda sanna glädjen.

Jag är en väldigt kompicerad person och det här inlägget bekräftar nog det ganska bra. Inledde med att "Nyss låg jag i sängen och kunde absolut inte sova". Det var för 2 timmar sen.
Undrar hur många som faktiskt orkade läsa igenom det här?