En "rolig" grej som hände idag: jag var på väg till KTC för lite undervisning när jag helt från ingenstans belv påkörd av en cyklist! Jag blev sjukt chockad! Hon stannade och frågade om det gick bra och chockad som jag var svarade jag bara "ja, det gick bra" och så gick jag vidare. Jag blev ju inte allvarligt skadad. På något konstigt sätt lyckades jag gå upp armaran som skydd på överkroppen, fast jag inte ens såg cykeln och ännu mindre var beredd på det. Det enda som blev "skadat" var mitt ben. Tror jag fick trampan eller något där. Det har svällt upp fint och är blått och stenhårt. Det gör jätteont så fort jag kommer åt där och det är lite ömt när jag går. Det pulserar lite fint sådär i benet också. Ja, det var nog det mest spännande som hände mig idag!

Ibland är jag bara för naiv och godtrogen...
Min värsta mardröm blev just sann, men det kan väl vara en bra sak kanske. Något som jag verkligen behöver träna på. Risken är ju dock att det inte blir av alls :/

Ja. Jo. Eller nja. Kanske. Nej. 

Vanliga sömnlösa kväll. Så sjukt trött, men kan inte sova för jag vet varken ut eller in. Kan jag inte få gå i ide och få alla problem lösta tills jag vaknar?

 

Ännu en vanlig dag i livet. 

Varför kan inte vissa människor förstå att det de säger sårar!? När man säger rakt ut "du gör mig ledsen, du sårar mig när du säger så" och de ändå fortsätter upprepa det dem sagt, vad mer kan man säga för att de ska förstå? Känner mest för att hoppa framför tåget nu :(

Jag har dödslängtan... igen! Jag har känt ett tag nu att jag är på väg ner igen och hur mycket jag än kämpar emot så vinner det där stora mörka som drar i mig. Jag känner mig så maktlös. Och ensam. Jag har ingen att anförtro mig åt, ingen som lyssnar utan att dömma. Jag har jättefina och bra vänner, men jag vågar inte öppna mitt mörkaste innre för dem. De gånger som jag öppnat mig för någon har det inte slutat bra. Jag vill bara dö!

Och inte kan jag be om hjälp heller, sist svek psykiatrin mig så brutalt. Dem vågar jag inte lita på igen. Jag är inte gjord av stål. 

Tänk om kärleken till Amelia inte räcker till för att hålla mig vid liv den här gången?

 

Rädd. Ensam. Ledsen. Med ett stort svart hål som slukar mig från insidan.

Vissa saker går väldigt bra nu och det är ju bra. Andra saker är så otroligt motiga att jag spyr av bara tanken! Men det är väl bara att lida igenom skiten och göra det bästa av situationen, försöka fundera ut vilka alternativ som finns och vilka val jag ska göra. Sen blir det nog bra med det också! =)