Jag har dödslängtan... igen! Jag har känt ett tag nu att jag är på väg ner igen och hur mycket jag än kämpar emot så vinner det där stora mörka som drar i mig. Jag känner mig så maktlös. Och ensam. Jag har ingen att anförtro mig åt, ingen som lyssnar utan att dömma. Jag har jättefina och bra vänner, men jag vågar inte öppna mitt mörkaste innre för dem. De gånger som jag öppnat mig för någon har det inte slutat bra. Jag vill bara dö!

Och inte kan jag be om hjälp heller, sist svek psykiatrin mig så brutalt. Dem vågar jag inte lita på igen. Jag är inte gjord av stål. 

Tänk om kärleken till Amelia inte räcker till för att hålla mig vid liv den här gången?

 

Rädd. Ensam. Ledsen. Med ett stort svart hål som slukar mig från insidan.