Jag hade på känn redan på måndagskvällen att det skulle sätta igång rätt så snart, en magkänsla och jag hade ju rätt :P

På tisdagsmorgonen den 28/10 så var jag upp på toa och tittade på klockan: 8.08. Gjorde kissprovet som skulle med till BM senare på dagen och den stora magen var ivägen. Gick och la mig igen bredvid Daniel och tänkte sova lite till när jag kände den första värken. Då var nog klockan nästan halv 9. Jag visste direkt att det var en värk och att det hade börjat, men ändå så ville jag inte riktigt tro på det och försökte intala mig att det skulle gå över. Jag tog tag i Daniel för jag ville ha någon nära och då vaknade han till och frågade hur det var med mig. Han förstod nog inte riktigt vad som hände. Jag klockade aldrig mina värkar så jag vet inte riktigt exakt hur tätt de kom, men de första kom med ca 10-15 minuters mellanrum.

Jag låg kvar i sängen fram till 10 då Daniel frågade om vi skulle plocka ordning på tvätten eftersom att vi hade tvättid 10.30. Planen var att vi skulle stoppa in en maskin och sen åkta till BM 11.25 och komma tillbaka och fortsätta tvätta. Den planen kunde ju jag bara glömma, för jag skulle aldrig klara av att ta mig iväg till tvättstugan och Daniel insåg nog det också så vi struntade i att tvätta och tur var väl det.

Daniel tyckte att jag skulle göra något för att inte tänka så mycket på smärtan så han satte på vänner åt mig. Inte för att det fick bort mina tankar från värkarna, de gjorde ju ont iaf, men han var så gullig och omtänksam och att ha honom där gjorde det mycket enklare att ta sig igenom värkarna. Jag mådde rätt illa också och spydde en del.

När klockan var lite före 11 så var det dags att börja göra sig klar för BM och ville duscha först. Det var mycket jobbigare än jag trodde att det skulle vara. Försökte sitta på huk, men det gjorde bara ännu ondare så jag stod ist. Tycket inte att värmen hjälpte så mycket. Daniel skulle hämta bilen och packa in alla BB-grejer ifall vi inte skulle komma hem efter BM och sen fick han hjälpa mig till bilen.

Vi åkte iväg och kom fram till BM 11.45, 20 minuter sena. Vår BM var lite orolig för om något hade hänt oss och hade kollat med sjukhuset om vi var där så hon blev lite lättad av att se oss. Hon kollade kissprovet som såg bra ut och sen satt vi inne på hennes rum. Då kom värkarna ca var 5e minut, Daniel fick klocka. BM kände och då var tappen helt utplånad och jag var öppen 5 cm! Då skickade hon iväg oss till BB och sa att innan kvällen så skulle bebis vara ute.

Vi kom fram till förlossningen ca halv ett och där fick jag ligga med CTG i en kvart. Det var där som jag hade den kraftigaste värken, den kommer jag nog inte glömma i första taget! Mitt blodtryck var fortfarande högt och det steg lite mer där på BB, men allt annat var bara bra.

Vi fick ett rum på förlossningen där jag fick byta kläder. Daniel gick och flyttade på bilen och barnmorskan frågade om jag hade ätit något och det hade jag ju inte så hon fixade något att äta, nyponsoppa och fil med flingor. Jag fick i mig typ två munnar nyponsoppa. Jag orkade knappt röra mig, var rätt trött redan nu. Vid den här tidpunkten började jag tappa greppet om tiden så jag vet inte om jag kommer ihåg allt i rätt ordning. Jag ville lägga mig ner och vila lite och sen blev jag kvar i sängen tills lillan kom ut.

Värkarna blev allt tätare och jag kände att jag inte fick vila upp mig mellan dem. Fick prova lustgasen, men jag fick panik av den eftersom det kändes som att jag inte fick någon luft när jag andades in den så den lades undan igen. Fick varma kuddar som faktiskt lindrade lite. Tror att klockan var runt två när jag kände lite att jag inte orkade, då var jag öppen 9 cm. Bebisen låg väldigt långt upp och behövde komma ner mer. Undersköterskan frågade om jag inte ville prova lustgasen igen och jag röt då bestämt att nej, det ville jag inte. Var nog inte så trevlig då.

För att få ner bebisen så fick jag lägga upp ena benet i ett stöd. Jag orkade inte vara uppe och gå, var alldeles för trött för det. Det var helt klart skönast att ligga på sida, då kunde jag hantera värkarna bäst. De tyckte att jag skulle kissa, men barnmorskan insåg att de aldrig skulle lyckas få upp mig på toaletten så de fick tömma blåsan med hjälp av en kateter och det är jag tacksam för. De satte en sån där elektråd eller vad det heter på bebisen för att se så att allt såg bra ut. De tog också ett blodprov för att kolla pH-värdet och upptäckte då att bebisen hade en ökad mängd av något som jag inte kommer ihåg vad det hette.

Daniel hade nog ganska tråkigt, han satt och läste tidningen större delen av tiden. Han höll mig i handen så fort jag ville det och han sa hela tiden till mig hur mycket han älskade mig och ur stolt han var över mig och det är nog det bästa stödet jag kunde få! Han var så underbar hela förlossningen! Barnmorska sa någon gång att det var nog bara 1-2 timmar kvar max, men hon kunde såklart inte lova något. Kändes så bra att ha ett "slut" att se fram emot, att veta att nu var det inte lång tid kvar. Det tryckte på rätt bra när jag låg där på sida och det kändes bra att få trycka lite. Händerna domnade bort och jag fick en spypåse som jag andades i varje värk. Det hjälpte. De tog ett nytt blodprov som visade ännu högre mängd av det som jag inte kommer ihåg vad det hette. De verkade som att bebisen inte mådde helt bra där inne.

De satte mig upp och jag fick lägga benen i stöden och så var det dags att krysta. Det var massa människor i rummet och jag förstod att allt inte stod rätt till, men jag kände mig ändå trygg eftersom att de där människorna var kompetenta och skulle se till att inget skulle hända mig eller bebisen. Barnmorskan la ett klipp och det brände till lite, men jag tycket inte att det gjorde så ont. Blev mest överraskad då jag inte var beredd på det. Det blev bråttom att få ut bebisen eftersom att blodprovet inte var helt bra så det blev sugklocka. Bebisen kom med huvudet lite snett och fastnade i blygdbenet. 17.21 satte de sugklockan och i en enda värk så kom min bebis ut och lades på min mage. Jag var så lättad över att det äntligen var över och att bebisen såg ut att må bra och hade ingen tanke på att titta vad det blev. Daniel däremot var jättenyfiken och frågade direkt vad det blev så de höll upp bebisen och jag tänkte "Gud vilken konstig snopp han har!", men det visade sig att det var ju navelsträngen som låg där och att det fanns ingen snopp. Det var en liten tjej!!

Efter att allt var klart och allt hade kommit ut så fick jag åka iväg till operation för de trodde jag hade en väldigt djup bristning som de inte ville sy där nere på förlossningen, men det visade sig att det var inte alls så farlig som de först trodde. Fick ryggmärgsbedövning och blev sydd och sen fick jag ligga på uppvaket tills jag kunde röra på benen igen.

Jag fick vara ifrån min älskade familj i över 3 timmar och de var nog de längsta timmarna i mitt liv!! Sen när jag äntligen fick komma till BB och se mina älsklingar igen möttes jag av den finaste syn man kan få! Min sambo låg i sängen med vår underbara dotter på bröstet snuttandes på hans lillfinger. Kan säga att jag blev tårögd och alldeles varm i kroppen. Tänk att man kan känna så mycket kärlek på en och samma gång.

Vår lilla Amelia föddes 17.21 den 28 oktober 2008 i vecka 38+0. Hon var 48 cm lång och vägde 2860 gram. Vi älskar henne över allt annat! Bild finns på http://www.uas.se/upload/54459/MainPicture/org.Jpeg