* Vill varna för extremt lång och nedstämd läsning! Och för lite känsligt innehåll *

Nyss låg jag i sängen och kunde absolut inte sova. Hade hundra tankar, eller snarare tusen, som bara flög runt i huvudet. Medan jag låg där skrev jag ihop en text i huvudet som jag funderade på att skriva här. Funderade och funderade och kom sen fram till att ja, jag går upp och skriver det i bloggen. Nu sitter jag här och min skrivna text i huvudet är som bortblåst! Funderar på om det är ett tecken, att det inte är meningen att jag ska skriva ner det? Eller om det är mitt minne som fungerar så eftersom det faktiskt har hänt så många gånger förr att haft något att skriva, men så fort jag sätter mig här så försvinner det.
Hur som helst så tror jag nog att jag måste få ur mig mina känslor. Jag känner liksom hur de äter upp mig inifrån så jag får helt enkelt börja om med min text.

Den 4e januari 2011, dagen då jag fyller 25 år. En dag som borde vara glad och bra. Jag älskar att fylla år. Älskar att bli firad. Älskar att ha en dag som är min dag, då uppmärksamheten är min. På senaste tiden har jag jag alltid kommit i andra och tredje hand. Min dag blev faktiskt inte alls så bra, det blev faktiskt riktigt dålig. En besvikelse. Av flera andledningar. När jag tänker efter så har de flesta dagar som betyder något för mig blivit en besvikelse. Julafton tex. Nyår. Jag gillar högtider, då får man klä upp sig och laga speciell mat. Dagen ska liksom sticka ut och vara speciell. Och jag har verkligen försökt att få de dagarna speciella, men det är alltid någon som förstör. Jättetråkigt. Jag blir så besviken. Och numera är jag så besviken på livet. Jag är 25 år och jag är inte ens halvvägs i livet av vad jag planerade. Och det värsta är att det känns som att jag står still. Att allt handlar om att överleva dagen med så lite smärta som möjligt. Jag lever inte längre, mitt liv står på stand-bye.
Normalt så skriver jag inte negativt, jag vill verkligen inte vara negativ! Jag vill inte vara en sån som klagar och jag hatar att jag är det just nu. Det är mycket som jag inte tycker om just nu. Alla vill ju vara lyckliga och det är så trist att det är så många som inte är det.
Jag får utsäkta om allt blir svamligt och svårläst, jag har inte så mycket koll på mina tankar just nu utan låter de mest sväva fritt i huvudet.

Jag är så trött på att jämt låtsas, att jämt behöva ta på mig min glada mask och låta alla tro att jag mår bra. Jag mår inte bra. Jag mår triktigt dåligt. Det är så pass illa att jag helst av allt önskar att jag fick någon dödlig sjukdom som kommer och räddar mig från allt det jobbiga som jag inte orkar med. Jag har egentligen bara en sak att leva för och jag tror att de flesta vet vad. Jag undrar hur länge man orkar leva för någon annans skull?
Jag mår så dåligt över hur situationer ser ut runt mig och jag fundera varje dag på vad jag ska göra åt dem. Hur ska man lösa så svåra konflikter egentligen? Jag ser hur min släkt sakta med säkert rasar samman och det är jobbigt. Tänk hur lite som kans splitra en släkt sådär. Kanske är det som en nära person sagt, att om så lite kan ha sån effekt så var det nog inte bra innan heller. Tål att tänkas på. Hur som helst måste jag hitta en lösning på det här för det finns i huvudet och gnager jämt. Undrar om enda sättet är att helt enkelt bryta helt, att inte någonsin ses igen? Det känns så trist. Jag inser ju stt de problem som orskar allt aldrig går att lösa så då måste man väl göra något annat åt saken. Jag vill inte vara den som ställer till det för andra eller sätter dem i en svår situation där de tvingas välja så då väljer jag hellre att ta ett steg åt sidan, att dra mig undan helt enkelt. Situationen får mig hur som helst att må riktigt dåligt.

Och såklart som kommer inte ett problem ensamt, utan självklart så kommer de hand i hand. Som min födelsedag som borde ha handlat om mig, men som ändå går åt skogen. Känner mig sviken av den person som borde ha anstängt sig mest åt att göra min dag speciell. Det känns som att D var den som brydde sig minst. Visst, jag fick en paj med mitt namn på och det var jättegulligt och romantiskt. Och jag fick välja vilken restaurang vi skulle äta på, men det var allt. När vi gick på stan så ville jag ha ett par leggings, men så fort jag ville gå in i en affär och titta fick jag bara höra tunga suckningar så det slutade såklat med att jag inte tittade alls. Det slutade faktistk med att D var den som "shoppade" och fick gå omkring och titta i sin affär.
Jag önskade mig en "ledig" dag. Att för en dag inte behöva vara bara mamma. Att få ta det lugnt och inte byta alla blöjor. Okej, lite "ledigt" fick jag ju. Mamma var ju barnvakt när vi var var på stan.
Missförstå mig inte, jag älskar Amelia och jag älskar att ta hand om henne, men alla behöver få ledigt ibland och ta det lugnt. Och något som gör det svårt och som är så otroligt irriterande är när man är helt slut och har haft en tuff dag och när man som mest behöver avlastning får höra saker som "jag pallar inte", "jag jobbar faktiskt" eller "jag tar alla blöjor i morgon". Speciellt när det där sista bara är en lögn.

Sen finns det yttligare saker som tynger mig. En sak som jag inte tänker skriva här, den är för privat helt enkelt. Det enda jag tänker säga om den är att den är otroligt sårande och får mig att må ännu sämre. Och den får mig att reagera och agera på sätt som jag verkligen hatar.
Sen har vi min desperata längtan efter fler barn. Barn som jag kanske aldrig får. Och om jag får dem så är det långt in i framtiden. Jag gjorde upp min livsplan i tonåren och den vill jag såklart hålla mig till. Jag har aldrig sett mig själv som en "gammal" mamma. Att få barn efter 30 har aldrig funnits i mina tankar. Inget ont om de som skaffar barn då, men det är inte rätt väg för mig. Jag ville ha alla mina barn som "ung", innan jag fyller 30 år. Och jag vill ha dem i anslutning till varandra, inga "sladdisar". Fast det verkar ju som att jag kan glömma det. Och inte blir det så mycket bättre när min kropp hela tiden ska krångla. Jag har aldrig haft problem med min mens tidigare, men nu är det så oregelbunden. Alltid sen. Antagligen för att jag mår som jag mår, men den delen av mig som så gärna vill vara gravid kan inte tänka logiskt utan varje månad så lurar den sig själv och hoppas att den uteblivna mensen är ett tecken på graviditet. Resten av mig vet ju bättre, men det går inte att prata vett med den andra delen. Och det är så otroligt tufft när man får höra "är det inte dags för syskon snart?" för det är ju allt jag vill! Jag brukar säga som det är, jag vill men inte D. 
Det borde inte vara jag som måste ändra på min livsplan hela tiden. Jag borde få vara med och påverka min framtid jag med.

Mitt bagage tänker jag inte dra upp här, det skulle bli alldeles för mycket att skriva om. Jag har inte haft det lätt alla gånger och jag har sett och varit med om saker som barn aldrig borde behöva vara med om. Fast det har ju gjort mig till den jag är idag. Ibland undrar jag över hur jag hade haft det om vissa saker aldrig hade hänt eller om saker hade varit annorlunda, men dessa funderingar brukar jag släppa ganska fort då de inte går att spekulera hur det hade varit och att det som har hänt ändå aldrig går att göra ogjort.

Vissa dagar är såklart dystrare än andra och jag har märkt att de är de dagar då jag har förväntningar. Så fort jag får det så blir jag alltid besviken. Oftast så har jag inte det för att skona mig själv, men ibland får jag det och då mår jag som sämst.
Nu när jag skrivit om mitt "tillstånd" så kan jag inte låta bli att tycka att jag är patetisk och misslyckat. Ha! Hur kan man vara så fylld av självömkan? Men ibland tycker jag faktiskt att man måste få vara det. Att man får ha den lilla stunden för sig själv och bara må dåligt. Att få släppa ut lite av allt det onda som fylls på inuti. I morgon, eller rättare sag i dag, kommer jag kunna hantera mig själv bättre och vara gladare eftersom att jag släppt ut lite av det onda nu och det är väl bra?

Jag vet också att det här kommer göra flera personer riktigt glada. Rent spontant kan jag komma på 3 personer som kommer gotta sig i min olycka. Det är en sjuk värld vi lever i. Jag bjuder dessa personer på den lyckan och hoppas att de verkligen är nöjda nu när de vet hur dåligt jag mår. Det sägs ju att skadeglädje är den enda sanna glädjen.

Jag är en väldigt kompicerad person och det här inlägget bekräftar nog det ganska bra. Inledde med att "Nyss låg jag i sängen och kunde absolut inte sova". Det var för 2 timmar sen.
Undrar hur många som faktiskt orkade läsa igenom det här?