I går kväll började jag domna bort i handen, eller ja, mest tummen och lillfingret. Obehagligt, men det har hänt förr och det går alltid över så jag tänkte inte så mycket på det. Sen känner jag hur domningen sprider sig upp i armen. Då började jag tycka att det faktiskt var lite konstigt.
Vid 22-23 tiden började jag få ont i armen, det liksom strålade och då började jag ana oråd. När vi skulle sova hade jag så ont att jag inte kunde sova. Lyckades somna till och sov någon timme, men sen vaknade jag. Då hade jag så ont i armen att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Det gjorde ondare än värkarna när jag skulle föda Amelia! =( Jag tom grinade av smärtan och ville helst bara spy.
Började bli lite orolig för att det skulle vara något allvarligt. Amelia hade vaknat av att blöjan var överfull av kiss, stackarn var alldels blöt =( Då fick jag gå upp och byta och sen la vi oss i soffan så Daniel skulle få sova i fred.
Tänkte att jag borde nog ringa sjukvårdsupplysningen för att höra så det inte var något livshotande. Det strålade ju ändå ner i vänster arm. Jag hörde knappt hon som var i luren, lät som hon satt på andra sidan rummet om telefonen. Som tur var fick jag lugnande beskedet av att det troligtvis var en nerv som låg i kläm. Jag skulle ta Ipren eller något liknande smärtstillande och blev det inte bättre då så skulle jag återkomma på morgonen så att jag kunde få en tid till närakuten, men om det blev bättre så kunde jag vänta till måndag och boka tid till husläkarmottagningen. Har haft lite lätt värk idag på dagen och jag tar nog någon tablett innan jag ska sova och så ringer jag och bokar tid i morgon. Det ska ju inte vara meningen att man ska ha så ont att man inte kan sova på natten =(

När jag hade tagit tabletten så lyckades jag somna igen och Amelia somnade också. Tyckte att nu hade jag haft nog med hemskheter för natten, men icke då! Vaknade några timmar senare av världens hemskaste och äckligaste dröm! Jag drömde att vi var i ett hus där det fanns en trappa med grind så Amelia inte skulle kunna ramla, men på något sätt hade hon ändå lyckats ta sig upp i trappan och ramlat. När jag kom dit så såg jag att benet såg jättekonstigt ut. Det var liksom böjt under knät. Brutet ben! Inte nog med det, jag såg hur benet stack ut ur huden och det var så äckligt! Och som mamma måste man ju trösta sitt barn så jag fick hålla om henne och ropa på Daniel och mamma (som tydligen också var där) att ringa 112, men de bara stod där och tittade på oss. Jag gick skrika flera gånger att "ring 112!!" Till slut så reagerade det, men vid det här lagret hade jag kommit på att det var en dröm så jag tvingade mig själv att vakna. Var tvungen att gå upp och stoppa om min lilla skatt bara för att se efter så att benen var hela!

Så obehaglig natt det var! Och jag var helt slut när jag vaknade för jag hade ju inte sovit så mycket. Hoppas natten nu blir bättre!