I morgon är det första april och skärtorsdagen. Gillar inte någon av dagarna särskilt mycket så det är ju ganska skönt att man tar dem samtidigt.
 
Första april går jag alltid på helspänn, berädd på lurendrejeri från både höger och vänster. Egentligen så är det väl inget jobbigt med dagen. Jag tyckte att den var jätterolig som liten. Då skojade jag med allt och alla! En gång satte jag en tejpbit på osthyveln och gissa om pappa blev fundersam när det inte gick att skära ost! =P En annan gång la jag av telefonluren och gick in till min bror och sa att hans kompis var i telefonen och ville prata med honom, men när han skulle ta luren och prata så var det ingen där. Så visst kan första april vara rolig, men bara om man är den som luras och inte den som blir lurad ;)
 
Skärtorsdagen så gömmer man sig så man slipper öppna dörren för alla tiggande påskkärringar som ringer på dörren. Har läst om folk som nästan blivit terroriserade av sånna! En tjej hade precis kommit hem från sjukhuset efter en operation när någon hade ringt på dörren och inte slutat förrän hon öppnat. De hade nämligen sett henne gå in i huset så de visste att hon var hemma. Har det inte gått för långt då? Öppnar inte personen dörren så går man därifrån? Kan ju säga att barnets förälder stod med och ringde på dörren...
När vi var små och gick påskkärring så gick vi bara och ringde på hos folk som vi kände och vi gav alltid ett påskkort. Mamma hade blivt tokig om vi gick runt och "tiggde"! Men jag antar att det är andra bullar nu..