Ja, jag har varit lite klantig och tittat fel i kalendern! Pappa fyller inte alls på onsdag, utan på torsdag! Klantiga jag! Men nu har jag rättat till det med att skriva rätt dag här, pappa fyller alltså 50 år på torsdag den 29 juli =)

Satt och läste på msn, har den som startsida, och där stod det om olyckan som inträffade mellan Piteå och Luleå. Där ett föräldrapar och en 5 åring hade omkomit efter en frontalkrock med en buss. En 10 åring vårdades med livshotande skador och en 1 åring med lindriga (tror det var så). Jag får en klump i magen av att tänka på att dessa syskon kommer att växa upp utan sina föräldrar. Kanske att 10 åringen inte överlever och då kommer 1 åringen vara utan familj, helt ensam =( Det finns säkert andra släktingar, men det är inte samma sak som sin familj. Sen tänker jag på föräldrarna som missar sina barns uppväxt. Om jag skulle dö i morgon så skulle jag ju missa alllt med Amelia. Eller om hon skulle dö, då skulle jag missa allt också.
Kanske är det för att man själv har barn som man blir så påverkad, tänk om min lilla flicka skulle förlora oss? Eller tänk om vi skulle förlora henne? Vart får man kraft ifrån för att klara något sådant?

Usch, nu blev det för deppigt här! Ingen ska dö, bäst så =)